Marie-Louise Ekman

Dagbok förd mellan 7 nov 2011 och 9 mars 2012.
I form av en extra hjärna.
För en som inte skulle kunna minnas själv.

Anteckningarna lästes upp under sommaren 2012.
Vi grät.
Avbröt.
Fortsatte.
Tacksamma över var vi var.
Och kunde ta del av detta.
Som just minnen.

Detta är sista akten.
Vi har fått umgås igen.
Men jag gråter ensam denna gång.

M.L. Ekman 2018

I november 2011 blev Gösta Ekman allvarligt sjuk och genomgick en svår operation med tillhörande sjukhusvistelse. Läkarna informerade om att han inte skulle minnas mycket från en sådan traumatisk period. Marie-Louise Ekman skrev då en dagbok under sjukhustiden för att vara hans extra minne.

"Jag har nog aldrig läst en så ömsint och nära skildring av livets slut."

Kerstin Särneö, M-Magasin

"Elegant, kärleksfullt och omtänksamt pusslar hon ihop sitt eget dödsvakande med Göstas egna tankar om livet och döden från en annan tid."

Aftonbladet

Ett samtal utan slut

En ung man som inte vet vad han ska bli, utföra eller uppföra sig, och mår dåligt och misslyckas gång på gång, skriver ner detta i väntan på vad som egentligen kommer att ske.

Det är början på en mans liv, som sedan blev en av de mest uppburna inom sitt yrke. Skådespelarens.

Boken handlar om hur man är som ofärdig, omogen, letande, sökande.

På samma gång som den också utspelar sig under den så småningom mest uppburne yrkesmänniskans sista dygn i livet.

Marie-Louise och Gösta Ekman delade allt under ett trettioårigt äktenskap. Gösta Ekman gick bort den 1 april 2017. Marie-Louise Ekman fortsätter deras samtal och öppnar nu hans dagböcker en gång till för sig själv och för första gången för läsarna.